______________________________________________
I BRIST PÅ FANTASI
- delar jag med mig en bit av mig
Sittandes på en hård stol, har jag en talande mage och en snorig näsa. Jag känner de strama långkalsongerna trycka sig in mot kärlekshandtagen, som jag med strid satte på mig imorse. Den beska smaken i munnen som påminner mig, om och om igen att jag inte borde ha traskat mig hit i slasket. Istället legat hemma i sängen och ebbat. När jag säger hit menar jag lokaler med ljusa väggar, datorer i varje hörn och elever som ställer frågor i kör.
Jag har hörlurarna i, och bakom all musik babblas det små ljud från varje håll. Mest från det högra. Väldigt störande, jag sätter på minnet att inte sätta mig vid denna person igen. Slut på denna lektion.
I öronen sitter Timbuktu kvar med dinglande ben och säger att mesta kommer att lösa sig. Det är också mitt motto i livet. Ända från när jag var liten och satt i mojmoj’s knä tills nu när jag rotar ut böcker ur skåpet och kaster ner i väskan. Den matas med dagens prov och fula, onödigt tjocka böcker som förbereder mig för morgondagens. Böcker som man dragit med sig hem gång efter gång. Ibland rör man dem, oftast inte.
Det som tynger mig mest är att skriva ett kåseri. Jag borde ta mig i kragen, viktigare saker finns. Saker som händer runt omkring. Men vad ska man skriva om? rasister och hycklare, tyckare eller gnatare? Folk som är hungriga folk som dör, eller att jag skapar förvirring och kaos över en inlämnings papper.
För ett år sedan hade jag nog inte sett mig så här. Då kunde jag inte ens planera en dag fram. Målet var annorlunda, man kastade en boll och såg vart den landade, sedan följde strömmen. Det kvittade vilken fest man var på eller hur många man kände där. Målet var detsamma, att var där det hände, där det klär.
Rim rim, skapar alltid ett leende hos mig. Ingen större skillnad vem som skriver det. Spelar däremot var jag läser det. Var jag än är när jag har läst något bra, så sätter det sig aldrig på minnet. Jag finner mig alltid sittande på en hård jävla stol, med en hungrig mage och tankarna högt lågt och överallt.
Hoppas du kan känna igen dig, jag känner inte igen mig. Spegelbilden visar en tjej, nej en kvinna med rosa scarf. Jag rycker loss den ur halsen och tar en närmare titt på den. Vad ful den är? Typ skrikig. Jag tittar på mig själv i spegeln och säger högt för mig själv, och ett leende smyger sig fram.
- Ja den kan aldrig hålla käften.
- delar jag med mig en bit av mig
Sittandes på en hård stol, har jag en talande mage och en snorig näsa. Jag känner de strama långkalsongerna trycka sig in mot kärlekshandtagen, som jag med strid satte på mig imorse. Den beska smaken i munnen som påminner mig, om och om igen att jag inte borde ha traskat mig hit i slasket. Istället legat hemma i sängen och ebbat. När jag säger hit menar jag lokaler med ljusa väggar, datorer i varje hörn och elever som ställer frågor i kör.
Jag har hörlurarna i, och bakom all musik babblas det små ljud från varje håll. Mest från det högra. Väldigt störande, jag sätter på minnet att inte sätta mig vid denna person igen. Slut på denna lektion.
I öronen sitter Timbuktu kvar med dinglande ben och säger att mesta kommer att lösa sig. Det är också mitt motto i livet. Ända från när jag var liten och satt i mojmoj’s knä tills nu när jag rotar ut böcker ur skåpet och kaster ner i väskan. Den matas med dagens prov och fula, onödigt tjocka böcker som förbereder mig för morgondagens. Böcker som man dragit med sig hem gång efter gång. Ibland rör man dem, oftast inte.
Det som tynger mig mest är att skriva ett kåseri. Jag borde ta mig i kragen, viktigare saker finns. Saker som händer runt omkring. Men vad ska man skriva om? rasister och hycklare, tyckare eller gnatare? Folk som är hungriga folk som dör, eller att jag skapar förvirring och kaos över en inlämnings papper.
För ett år sedan hade jag nog inte sett mig så här. Då kunde jag inte ens planera en dag fram. Målet var annorlunda, man kastade en boll och såg vart den landade, sedan följde strömmen. Det kvittade vilken fest man var på eller hur många man kände där. Målet var detsamma, att var där det hände, där det klär.
Rim rim, skapar alltid ett leende hos mig. Ingen större skillnad vem som skriver det. Spelar däremot var jag läser det. Var jag än är när jag har läst något bra, så sätter det sig aldrig på minnet. Jag finner mig alltid sittande på en hård jävla stol, med en hungrig mage och tankarna högt lågt och överallt.
Hoppas du kan känna igen dig, jag känner inte igen mig. Spegelbilden visar en tjej, nej en kvinna med rosa scarf. Jag rycker loss den ur halsen och tar en närmare titt på den. Vad ful den är? Typ skrikig. Jag tittar på mig själv i spegeln och säger högt för mig själv, och ett leende smyger sig fram.
- Ja den kan aldrig hålla käften.
// Laala LA. Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar